1675 var året då häxor dömdes till döden, och detta i Lövånger. Drivande var kyrkans präster, ivrigt påhejade av Lövångers menighet.
De annars så informativa "Lövångerböckerna", i tre band, berör inte på något ställe saken, därför tas det upp här.
Nedan följer ett utdrag ur boken "Till Blåkulla" av författaren Karl Fahlgren. En utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i ämnet.

"LÖVANGER

1 Lövånger hade Blåkullafantasierna fått en anmärkningsvärt stor spridning. Och där hölls 1675 inte mindre än tre tingssammanträden för att rannsaka härom. Man började vid ordinarie sommartinget den 10 och 12 juli. Allmogen hade då redan för några månader sedan i "en apart skrivelse" anhållit att domaren med det snaraste måtte hålla laga ting och till behandling uppta det florerande häxväsendet, så att deras barn och bohag, dvs, boskap, av otrogna satansmänniskor icke måtte alldeles fördärvas.
På tillfrågan sade kyrkoherde Per Steccenius, att man inte hade något annat att stödja sig på än barnens relationer om hur de fördes till det stora gästabudet, "som de det kalla". Det talas i protokollet också om "de orter, varest satan haver sinat conventicula och gycklespel". När föräldrarna kommit till kyrkoherdei med sin bekymrade undran, hade han på sitt ämbetes vägnar icke kunnat underlåta "att därom förnimma, de beryktade tilltala, av Guds ord straffa och till bättring förmana".
Han hade alltså för sin del tagit barnens berättelser på fullaste allvar, och han knöt sina förhoppningar om hjälp mot det onda till en kunglig kommission, som allmogen var sinnad att begära hos Kungl. Maj :t. Härtill invände dock landshövdingen, att Kungl. Maj :t inte skulle besväras med sådant, utan därom skulle landshövdingen och häradsrätten rannsaka.
Bland de beryktade intog Karin Filpusdotter från Böle i så måtto en särställning, som hon inte bara av flera barn utpekades som troll-käring utan också av sin egen syster Sigrid beskylldes för "mega", dvs. vidskepelse, i samband med boskapsskötseln. "Hon skall skurit sin boskap i rumpan, låtit blod löpa därut uti sådorne och givit korna det sedan (att) äta tillika med 'smör och salt. Jämväl slagit henne (Sigrid), för det hon icke lade efter Karins befallning stålet uppå dörabäcken, det är på fähuströskelen, då boskapen skulle gå däröver."
Detta var vanliga försiktighetsåtgärder bland allmogen, praktiserade både förut och efteråt. Men de betraktades av kyrkan och samhället som straffvärd vidskepelse. Och Karin nekade. Ingen annan ansåg heller att hon umgåtts med trolldom, och Sigrid kunde inte anses ojävig. Hon hade haft tjänst hos Karin men på grund av osämja dem emellan gått. till annat husbondfolk.
Vad Blåkullavfärderna beträffar så sade en grannes pojke, Olof Gabrielsson på sitt sjätte år, att han fördes av Karin. Ett par andra barn hade sett henne i Blåkulla. Det var nioåriga Olof Larsson
Byssjön (Bissjön), som fördes av Lussi piga, och sjuåriga Ingeborg Jonsdotter i Vebomark, förd av en kvinna vid namn Elsa. Ingeborg visste också berätta, att grannen Johan Nilssons barn blivit vigda i gästabudet och "fått gubbens fula söner till män".
1 det sammanhanget berättade komminister Salinus, att Svabb-Karin både i skrifthållet (husförhöret) och på dödsbädden bekänt för honom, att hon på färder till Blåkulla ridit ihjäl en av hans kor.
Hon hade vidare sagt att den onde smorde henne i ansiktet och att Elsa och Lussi var hans gäster.
Lars Nilssons tre barn i Vebomark, Karin 12, Kirstin 9 och gos-sen Ester (1) 3 år, hade beryktat hustru Anna och Sissla piga. Karin berättade att de vuxna i Blåkulla fick vita och svarta märken i pannan, som hon även såg på några av dem som var närvarande vid tinget. Men rättens ledamöter såg intet därav. Ibland red Blå-kullafararna 14 stycken samtidigt på komminister Salinus. Då satt de inte bara på hans bål utan också på hans armar och ben. Själv hade Karin blivit gift två gånger i Blåkulla, med drängar som hon legat hos en natt. Efter en månad hade hon då fått barn, som hon dock aldrig sett. De hade kokats till smörjelse. Mellan de båda giftermåleri hade hon varit änka ett år.
Fadern sade att medan han var änkling, skötte Sissla hans barn väl. Men hur det kunde vara med deras förande, förstod han ej.
Hustru Kirstin i Blacke hade blivit beryktad för trolldom av Olof Gabrielsson i Böle, och hon hade därför blivit avvisad vid natt-vardsgång, fastän hon aftonen förut bevistat skriftermålet och fått absolution. Det medgavs av kyrkoherden, som motiverade det med kyrkoordningen och order av hans andlige förman. Det måste avse prosten Burman i Bygdeå, som i så fall sannolikt har godkänt vad Steccenius föreslagit. Alltnog skulle de beryktade vägras nattvarden till dess de frikänts av världslig rätt.
Alla av barnen utpekade nekar och frikännes, "ehuruväl man finner utav Guds ord icke allenast sådan trolldom vara till, som sker med förgörning, om vilken lagen i det 15 kap. högmålabalken talar, utan ock annan trolldom och vidskepelse, som sker igenom hem-ligt kompakt med den onde till att bekomma visdom, rikedom,
starkhet, god lycka, ynnest, kunna döva järn (så att det inte biter), förvända synen på folk, veta vad på andre orter sker eller ske skall, läsa på salt och mycket annat slikt". 1 motiveringen för den frikän-nande domen sägs bl. a. att Gud är mäktig att bevara de sina, så "att den onde anden icke kan få en kristtrogen människas kropp och lemmar uti sin nattro naturaliter sålunda hantera eller lekam-ligen bortföra, som han nu för barnen spökar".
Mot tingets slut framfördes regementsskrivarens legopiga Sigrid Larsdotter, som "examinerats" av husbonden och herr Salinus. De hade därvid "omsider" förmått henne bekänna, att hon i sin ung-dom blivit förförd av satan, "icke vetandes av någon annan Gud". Inför rätten nekade hon först, men sen bringades hon även här att bekänna Dock var hennes bekännelse ytterst vag och allmän. Och när rätten ville ha detaljer och "över 17 gånger" förmanade henne att göra en omständlig berättelse om vad som passerat, så blev det länge utan resultat. Hon stod "stundom tyster, såg neder i golvet och var lika som uti en sömn eller dvala, så att när man ruskade om henne, var det lika som hon hade av sömn blivit uppväckt eller hindrad uti djupsinniga tankar. Under tiden då hon om detta till-spordes och tilltaltes, affekterade hon sig illa, sleckte (slickade) sig med tungan omkring mun och ville lika som tala och intet tala."
Slutligen avgav hon dock en ganska detaljerad bekännelse om en pakt hon hade med djävulen, "icke rättare vetat, än han skulle vara hennes Gud". Men rätten ansåg ändå inte att vad hon bekänt kunde läggas till grund för en slutgiltig doni, alldenstund hennes relation ej skett av ett bedrövat och ångerfullt hjärta, icke heller med så-dant allvar och sådan stadighet, att man rätt visste, vad man skulle hålla för trovärdigt. Hon hade dessutom i sitt tal och affekterande uppträtt, som om hon var i en svår frestelse och invärtes ängslan, och icke vid det förstånd att hon med fullt allvar hade håg att bekänna sanningen. 1 hennes fall blev det därför uppskov. Under tiden skulle hon hållas i fängsligt förvar och av prästerna privatim examineras.
Innan man samlades till extra ordinarie ting den 5 och 7 augusti, hade prästerna gjort sin flit både med henne och övriga misstänkta. Därvid hade inte bara denna Sigrid utan även tre andra bekänt. Det
var gamla pigan Sissla Andersdotter i Hökmark, änkan Filpus Malin, mor till Karin Filpusdotter, och hustru Rådgerd Hansdotter, Knabb Rådgerd kallad. Sissla var född 1602 och Malm 1601. Rådgerd bör också ha varit gammal, liksom även Sigrid.
De bekände också inför rätten, men deras bekännelser var inte reservationslösa. Sigrid tillstod först att hon ridit till Blåkulla, men därefter sade hon att hon av sin husbonde tvingats att bekänna. Sedan hon så tagit tillbaka, bekände hon dock på nytt. Hon hade varit i Blåkulla som i en dröm. Och hon sade sig nu ha lärt denna trolldom av Knabb-Rådgerd, för länge sen när hon var vid fäbodar-na och skötte boskapen. Rådgerd hade smort henne på bröstet med smörjelse, som hon hade i en näverriva (näverskål). Hon berättade nu också att Rådgerd gjort väder, så att Per Persson Avanders skuta gått under med folk och gods.
För övrigt var hennes uppträdande typiskt hysteriskt, nu som vid förra rättegångstillfället. På tal om hur det var i Blåkulla, sade hon att hon gärna ville tala om det men fick icke. Hon stod stundom tyst, så att man intet ord kunde få ut av henne". Och mot slutet av förhöret blev hon "alldeles som hon hade varit maktlös, att hon intet orkade stå, ej heller ville mer tala".
Sissla Andersdotter, som utpekats som trollkona av Olof Anders-sons nioåriga dotter Anna, bekände att hon först blev förd av sin syster, när hon själv var helt liten. Sen hade hon av systern fått ett smörjehorn, och innan systern dog hade hon också fått hennes bä-rare. Flickan Anna sade att det i Blåkulla låg en svart hund under bordet, men trollkonorna låg hos en stor man uppe i sängen, och sen födde de efter en månad barn, som såg ut som vita och svarta kalvar. De kokades i barnen åsyn till smörjelse.
Sissla bekände att hon legat med gubben, och på särskild fråga sade hon att det gjorde varken gott eller ont.28 1 Blåkulla hade hon sett Anders Persson i Hökmark, som spelade, samt två av nämnden, nämligen Hans Eliasson, Önnesmark, närvarande vid tinget, och Hans Hansson, Fällan, frånvarande på riksdagen.29 Hon hade också sett Malm i prästgården (Filpus Malm) rida på herr Olof. När do-maren frågade om trollkäringarna kunde förvandla sig till kråkor och skator, som plockade upp säden på åkrarna, svarade hon ja.
Ett typiskt exempel på hur bekännelserna vid sådana här processer kunde bestämmas av domarens frågor.
Filpus Malm, som nekat förra gången, bekände nu att hon förde Karin Salinus. Hon hade lärt av Knabb-Rådgerd för 30 år sedan. De var i svågerlag med varandra, eftersom deras män var halvbrö-der. Hon lät nu av rätten övertala sig att leta fram sina smörjehorn och kom mycket riktigt med inte mindre än fyra stycken, det ena efter det andra. 1 tre fanns också någon slags smörja, men den vi-sade sig naturligt nog utan kraft, när man proberade den på henne. Gråtande uppgav hon därför till slut att fanen tagit ifrån henne det rätta hornet.
Malm hade också sett de båda nämndemännen i Blåkulla. Hans Eliasson hade sin hustru med sig. Hon tog fram smör ifrån en kam-mare, och han vägde det. Hans Hansson hade sällskap med sin dotter Brita. Hon dansade, men fadern satt vid bordet, skar för ma-ten och höll ting. Liksom Sissla så hade även Malm legat hos gub-ben uppe i sängen. Det gjorde gott, sade hon, och resulterade i tre barn, som självfallet kokades till smörjelse.
Den här beskyllningen mot nämndemännen och deras familjemed-lemmar fick ett efterspel vid vintertinget följande år. Hans Hansson var då död, men på hans efterlevandes vägnar bragtes frågan un-der rättens prövning av hans son Nikolaus Fellenius. Han hade fått studera, i likhet med många andra studiosi tagit tillnamn efter hem-byn och var den här tiden kollega vid trivialskolan i Piteå. Sissla nämnes inte i tingsprotokollet. Hon hade sannolikt dött. Och om Malm heter det att hon alldeles förnekade att hon sagt det nyss an-förda om nämndemännen. Då det inte heller fanns andra skäl att binda dem vid beskyllningen, så blev "bemälte Hans Hansson oppä sin döda mull tillika med sin dotter Brita Hansdotter och tolvman Hans Eliasson uti desse allenast av en lös grund och käringesagor uppkomne trolldomsbeskyllningar alldeles fria och oförvitte".
Att Malin nu förnekade ett påstående som hon förut gjort med så stor bestämdhet, avslöjar obarmhärtigt, hur mycket det var att fästa sig vid hennes ord. Men hennes dödsdom låg sedan förra hösten i hovrätten för prövning. Och vid tinget tog man ingen annan hänsyn "till hennes ålderdom och ovettighet" än att man förskonadehenne från hårdare straff och nöjde sig med att sätta henne ett dygn i stocken för hennes lögn och tvetalan.
Avslöjande är också Rådgerd Hansdotters bekännelse. Hon hade under pågående ting examinerats i prästgården den 6 augusti 1675. Därvid hade hon först inte velat bekänna något annat, än att hon för lång tid sedan två gånger drömt att hon, dock utan samlag, blivit gift med en led och stor man. Men sedan man starkt accentuerat den själavåda som nekandet innebar, så hade hon slutligen under gråt gjort följande medgivande: "Vad hjälper, det var (må) vara som Malm säger. Jag var (må) giva mig under det som hon bekänner. Jag hoppas till Gud, jag får leva."
Inför häradsrätten grät hon och upprepade, att hon litade på vad Malm sagt. "Men alls intet ont har jag gjort", försäkrade hon, "frå-gandes om hon icke må slippa nu och få härefter gå i kyrkan oförvitt, vilket henne blev förtröstat".

Jämför man nu detta med hennes uppgift vid 1676 års rannsakning, att hon genom formlig misshandel tvingats att bekänna, så torde man kunna betrakta henne som ett ganska talande exempel på hur avstängning från nattvarden med ty åtföljande allmänna skuldkänslor och fruktan för en osalig hädanfärd i förening med psykiskt och fysiskt pressande förhör kommit upprivna människor att bekän-na mycket som de visste sig oskyldiga till.
Hur skulle nu rätten döma? Landshövdingen hade rest till riksdagen, och ansvaret vilade tungt på domaren Henrik Wijnbladh. Väl hade de fyra bekänt, men var det tillräckligt skäl för en dödsdom? Wijnbladh ansåg sig inte utan vidare kunna svara ja på den frågan. I det fallet delade han den kritiska inställning, som företräddes också av sådana män som biskop Nils Rudbeck i Västerås, häradshövdingen i Uppland Gustaf Rosenhane, assessor Andreas Stiernhöök och Uppsalaprofessorn Martin Brunnerus.
Men deras kritiska uppfattning hade ännu inte vunnit gehör på högsta ort. Där skulle man ännu en tid framåt döma folk mot deras nekande på barns och medskyldigas vittnesmål. Dessutom måste man räkna med pressen från präster och förda barns föräldrar. Under sådana förhållanden ansåg sig icke domare och nämnd kunna fria de fyra bekännarna från dödsstraffet, "änskönt deras relationer skulle kunna förmedelst åtskillige infallande konciderationer och skäl ännu någorlunda föras uti tvivelsmål och det betänkandet av sig giva, om icke allt slikt mera en fåfäng dröm eller satans förborgade gyckelverk för desse gamle, vantrogne och nästan till sägande barnslige kvinnospersoner varit hade"
Oavsett om det de bekänt skett "i själva verket eller oppå annat förborgat sätt i drömmen", så hade de emellertid underlåtit att i tid hos prästerna söka hjälp. mot satans anfäktelser och i stället "sig uti sine tankar av.. detta hans väsende och. verk. hemligen förlustat och därtill behag haft", överträtt sitt döpelseförbund och avfallit från Gud.
Som alla dödsdomar skulle även dessa underställas hovrättens prövning, men medan man väntade på dess utslag, slapp de dömda att "kronan till onödig bekostnad" sitta i fängelse.
Till det tredje rättegångstillfället, som inträffade den 27 oktober, hade domaren fått ytterligare en skrivelse med anhållan om fortsatt trolldomsrannsakning. Och av den framgick att man utsett en man att uppvakta Kungl. Maj :t i saken. Dessutom hade man låtit uppsätta böneskrivelser både till kungen och hovrätten. Och kyrkoherden förebragte vid tinget en förteckning över de barn som "av satans ledamöter" brukade föras till Blåkulla. Det var 35 stycken. Slutligen hade sedan förra tingssammanträdet ytterligare tre kvin-nor bekänt för prästerna. De hörde samtliga hemma i Kåsböle.
Av dessa hade pigan Sigrid avlagt sin bekännelse inför mer än 100 personer, när kyrkoherden höll predikan för några byar ute i socknen. Nu var hon på grund av sjukdom frånvarande. De andra två var närvarande och bekände. Hustru Kirstin Olofsdotter tillstod att hon en gång utan att veta huru vid ett tillfälle då hon läste tron börjat förbanna Gud. Sedan hade hon ridit till Blåkulla. Hon kallade den onde för Klösulen. Pigan Kirstin Olofsdotter slutligen ville väl göra gällande, att hon drömt att hon varit i Blåkulla. Men kyrkoherden sade att hon bekänt som de andra. Alla tre kunde allt-så jämnställas med de fyra bekännarna vid förra rannsakningen, och handlingarna insändes till hovrätten.
Andra misstänkta nekade, en fast hon utpekats som trollkona av en gammal kvinna på dödsbädden.

II. Uti Lövångers socken den 18 och 19 septembris.

1) Kaplanen herr Olof Salinus med sin hustru inställde sig för rätten och klagade nu lika som vid den förrige rannsakningen 1675 in julio, att hans lilla dotter Karin på sitt 8:de år sedan Eriksmässo bliver förder var natt till Blåkulla utav Filpus Malm, en gammal änka den där en tid är bliven uppehållen och födder i prästegården (hos kyrkoherden) för sin fattigdoms skull. Bemälte flicka berättade dem rida under tiden på fadren herr Olof, stundom 14 tillika,36 sättan-des honom i Blåkulla vid dörren huvudet neder och fötterne uppe, så länge de äro där, stundom på andre kreatur, och nu en tid ridit
oppå regementsskrivaren Olof Svenssons oxe. Hon plägar ock be-komma vackra föräringar såsom silverskålar, kredenser (pokaler), penningar och annat slikt, vilket dock icke annat är, när hon det framvisar, än träspånor och mera odugeligit.
Filpus Malm sade sig fört henne och intet råda själv därföre utan lärt slikt i förstone utav en annan gammal hustru Knabb-Rådgerd vid namn, då de för 22 år sedan bodde uti Kräkånger, vilken skall utav sitt smörjehorn smort henne förste resan de drogo åstad fram i pannan och på bröstet, till dess hon begynte rida själv och efter Rådgerds inrådande tagit herr Olof s dotter med sig, ridit i förstone på en kviga. Dock sade hon detta allt skett och än ske i sömnen om nätterne, så att hon ej vet själv, huru det tillgår, utan som hon tycker, är hon vaken medan hon är där, men när hon hemkommer och uppvaknar, ligger hon i sin säng, nekandes oppå tillfrågan sig gjort något konträkt med den onde, icke heller tillfogat några någon skada genom förbjudna konsters brukande, undantagandes det hon tycker sig färdas om nätterne till Blåkulla och föra barn med sig, därmed hon ock gärna ville avstå, om hon finge själv råda. Men hon råder intet därföre.. Tillförene tyckt och inbillat sig därsammastädes varit mycket vackert, men nu är där lett och elakt.
Herr Olofs hustru klagade över den jänl4mer, (med vilken) de måste se på sitt barn var natt, i det hon skall vara mycket orolig i sömnen, berättandes att fadren plägar stundom binda ett snöre kringom sin och dottrens hals och försegla det med lack, hållandes jämväl vakt över henne, på det hon jnåtte slippa. Men icke desto mindre berättar flickan, när hon uppvaknar, sig varit där, säjandes henne klagat sig blivit i förlidne natt illa slagen med ris utav Knabb-Rådgerd, så att hon på kroppen skall varit svullen och strimmig, vartill Rådgerd alldeles nekade, säjandes sig varken själv vara nå-gon trollkäring, fast mindre lärt Filpus Malm, ej heller veta utav sådan färdemål och fördenskull icke kunna det på sig bekänna, som hon ej vet sig skyldig till, utan klagade att hon är bliven illa hanterad, hotad och snubbad i prästgården, särdeles av kyrkohcrdens hustru, som skall velat tvinga henne bekänna sig förgjort hennes svåger Per Persson Avander, den där för någre år sedan på sjön omkom och drunkna månde, men hon i förstone därtill nekat, intill
dess de gingo så hårt åt henne med skrämmande och hotande, att hon nödgades säja: Om de änteligen vilja taga mig till trollkäring, varder jag givandes mig därvid. Och vidare sade hon sig ej bekänt utan detta gjort, på det hon skulle slippa dem, eftersom de skola tagit henne i näsan, vridit den och bett henne bekänna sig. Men herr Olof nekade henne blivit tvungen till någon bekännelse utan eljest allvarligen förmanter och rådder därtill, på det hon måtte salig bliva, därpå hon skall svarat och sagt det vara sant som Malm säger, det hon jämväl under förrige rannsakningen göra månde, oan-sett hon nu sine ord igenkallar.
Rådgerds grannar och någrannar bekände oppå tillfrågan sig aldrig förnummit henne umgåtts med någon vidskepelse eller eljest otillbörligit leverne fört. Ej heller kunde hon nu till någon annan självvillig bekännelse bringas, än det hon sade: Om jag är trollkä-ring, det vet jag intet. Men lovad vare Gud, intet ont har jag gjort, och aldrig tyckts mig ridit eller färdats till Blåkulla.
Herr Olof föregav sin dotter tillförene kunnat vackert läsa i bok. Men nu sedan hon begynte föras, kan han intet få henne därtill, utan hon berättar sig där i Blåkulla utläsit några böcker. Dock, vad de innehålla minnes hon intet. Han sade ock barnen föregiva sig höra, när käringarna komma och skola taga dem med sig, då knäp-per det i väggarne, och att hans dotter plägar ofta mitt i ljusa dagen löpa i famnen antingen på fadren eller modren, kvider och klagar säjandes: 0, käre far och mor hjälp mig, nu är käringen här och vill åter taga mig bort med sig. När då de läsa och välsigna barnet, vet flickan strax berätta och säger henne vara försvunnen. Och då bliver flickan åter bättre till mods, varigenom herr Olof sade sig måste befara, att hans barn med tiden stannar alldeles uti djävulens garn, så framt höga överheten icke skaffar här bot oppå och låter de be-ryktade bekomma tillbörligit straff, på det de fattige, menlösa barnen måtte befriade varda.
Vidare berättade herr Olofs hustru dottren rätt nu på stunden för henne sagt, att medan herr landshövdingen höll ett gudeligt tal och förmaning till allmogen att ligga i böner och åkallan till Gud om detta beklageliga trolldomsväsendets eller satans raseriets avstyrande och fördämpande, skall Filpus Malm, som förer flickan, suttit
oppå en stång vid spisen här i tingsstugan, där dock alle som i tingsstugan voro, skenbarligen sågo henne sitta för oss oppå stolen vid änden av tolvmannabordet. Men ingen av oss kunde märka eller se, det att hon satt på stången, vilket jämväl var orimmeligt, utan så-dant är satans gyckleri för flickan.
Modren sade ock henne pläga berätta, att esomoftast enär fadren sitter hemma och läser över sine predilcningar eller eljest i biblien, plägar storkarlen - så kallar hon den onde - komma in i stugan till dem, beder flickan näpsa sin fader och säja honom, att han icke skall läsa, ty han vet icke själv, vad han bläder (bläddrar) i bok, och att ofta om kvällarne, när fadren upptänder ett ljus att studera vid, ser flickan upptändas 10 å 12 andre ljus där bredvid, som sät-tas av stora mannen oppå bordet för fadren uti sköna, förgyllda och mäkta väl amterade (utsirade?)37 ljusestakar, de där härligen blän-ka utav gull och ädla stenar. Dock ser ingen annan dem utan hon flickan.
Det skall ock hänt sig i förlidne vintras, då hon med sin moder var i Skellefteå prästegård och kapten Per Knagg bekom under mål-tiden en stor skål full med öl till välkommit (välkomma), som i lan-det brukeligit är, det han ock utdrack, för vilket kyrkoherden honom tackade, att han så snart hade gjort besked för sig, hade flickan sittandes vid spisen begynt le, modren henne frågat, vad hon log, flickan svarat: Kyrkoherden tackade fullan kapten, för det han så hastigt utdrack sitt välkomme, men han såg intet, huru det tillkom. Modren frågat: Huru då? J0, sade flickan, Elsa i Bäck - den där beskylles föra Olof Karlssons gosse i Bureå - drack med honom utur skålen, så ofta han satte den för munnen, och därföre blev välkommet så snart allt (tomt).
En gång i vintras, då herr Olofs hustru skulle resa, havandes flic-kan med sig, fingo de hästen icke utur rummet utan nödgades den gången med sitt avresande avstå, vartill flickan föregivit orsaken varit, att Knabb-Rådgerd hade stått för dem i vägen och örfilat hästen, så att han ej slapp fram. Herr Olof sade, så ofta han reser till socknebud, bliver han frestad på ett och annat sätt.
Herr Olof s hustru sade barnen bekänna sig lärt läsa i Blåkulla Fader vår och tron förvänt, så att när de skola säja Fader vår, säja de
fanen vår, item: Jag tror på Gud Fader, säja de: Jag tror på fanen, och vidare allt tvärt emot den rätta läsningen, vilket barnens för-äldrar icke utan hjärtans sorg och ängslan höra och förnimma måste, att barnen skola så jämmerligen förföras.
Herr Olof berättade att en hustru i Hökmark hade oppå sitt yttersta bekänt, det hon var trollkäring, som far (for) till Blåkuila om nätterne och förde barn. Brukade rida på folk och kreatur, bedjandes fördenskull honom om förlåtelse. Och då herr Olof hade frågat henne, vi hon änteligen skulle rida på honom och icke lät honom såsom en prästman bliva i fred, hade hon svarat med skämt, klappandes honom på axlarne och sagt: Ja, käre far, ni är så vacker, blöt (mjuk) och tjock, ni orkar väl. Det var så gott rida på eder. På sådan bekännelse hade hon ock dött.
Så berättade ock herr Olofs hustru än ytterligare, åtskillige barn sagt och bekänt, huru såsom de hava två gånger i detta året seglat med borgarens i Umeå Anders Persson Avandri gamle skuta till Stockholm, vetandes så just och omständeligen beskriva, huru och varest Söder- och Norrmalm är belägit, oansett samma skuta är alldeles avtacklad, utan mast och andre tillbehörigheter, varandes full med vatten och ej vidare varken dugelig eller brukelig till seglation.
2) Per Johanssons styvson Olof Larsson i Bysjön (Bissjön)38 på sitt 12:te år föregiver sig föras av Lussi piga i Hötjärn varannan natt, och det fast han läser, draga åstad genom spjället, rida på hans morfader Olof Eriksson, och 3 andre Bysjökäringar följa dem. Lussi sitter på halsen, han gossen därnäst och de tre käringarne efter ho-nom. Draga dit de pläga vara om nätterne, men vartut vet han icke utan tycker nu där vara mycket lett eller elakt, sedan han be-kände sig. Knabb-Rådgerd kokar mat, men Elsa i Bäck tröskar och sållar mälden. Där ätes, drickes, dansas, och en elaker svarter spe-lar, den han intet känner. Allt det de äta är styggt och elakt. Han sade sig kunna göra väder, om han får 2 eller 3 andre gossar med sig, brukandes därtill en tråd med knutar oppå. Dock huru det till-går, ville han icke berätta utan teg på tillfrågan därvid stilla.
Herr Olof Salinus med sin hustru och flere gåvo hustru Elsa (Lussi piga?) gott beröm om sitt leverne, att hon alltid haver varit en stilla, flitig, arbetsam och sedig piga, av vilken ingen odygd eller lastvär-
digt är hörts eller sports, fast hon nu genom barnens relationer ~r kommen i misstankar, vilket Gudi är bäst bekant, hur därmed må förevetta.
3) Önde Holgersson i Bysjön om 10 år sade sig föras av hustru Lussi i Mångbyn och Johan Larssons änka i Bysjön, varemellan är 1/4 mil, vilka taga honom var sin natt utur sängen, där han ligger, kläda på honom och rida sedan på en ko. Sade sig lärt där läsa 2 stora svarta böcker, innehållandes huru de skola förbanna Gud och allt det som till är. Han sade sig ock se Lussi piga där samt Elsa i Bäck, den där skall spinna väften (sämre ull) och rensa fähuset, det Filpus Malm jämväl hade tillförene tygat på henne sin egen dot-ter. Dock haver hon allt stadigt så nu som tillförene därtill nekat, det utav förlidne års rannsakning befinnes. Gossen sade Lussi piga bruka bärare, de där hämta henne mjölk, som de suga av andras bo-skap, den hon samkar tillhopa i en så. Sådane bäror sade han se ut som ett grått nystan, hava 2 ögon och tillra fram när de löpa. Dock befanns henne varken hava boskap eller hemman att förestå, icke heller någon mjölk sig enskilt tillhörig.
4) En flicka, korporalen Jon Östenssons dotter i Bysjön Brita om
10 år, berättade sig föras av Bränd-Rådgerd och hennes moder. Men de nekade alldeles därtill, säjandes Olof Larssons styvfader inrått sin styvson att bekänna på dem, det ock i skrifthållet skedde, alle-nast för det de emot hans förbud och åtvarning hade härbärgerat en piga hos sig, som också var misstänkt för sådan färdemål, vartill han dock nekade. Sammaledes skall ock flickan begynnt slikt oppå dem bekänna efter sin moders inrådande, för det Rådgerd slog flickan med ris, då hon fann henne i sitt roveland.
5) Åtskillige barn berättade sig se Pål Anderssons hustru Råd-gerd där i Blåkulla men nekade henne föra barnen dit. Hustrun ne-kade alldeles sig därav veta, klagandes lika som de andre att hon skall sålunda genom slike små barns berättelser vara oskyldigt kom-men 1 rop och rykte.
6) Sockneskrivaren Nils Perssons son i Avan Anders om sine 9 och dottren Barbro på 6:te året säja sig föras av deras faders förrige tjänstepiga, den där nu är stadder i Burträsk, och det inte mindre ännu var natt än tillförene då hon där i gården tjänte, ridandes stun-
dom på kor, stundom på deras egen fader och modren. Fara åstad genom taket, vilandes på kyrkokammen, imedlertid (medan) hon är upp i klockstapeln och skaver klockorna, vartill pigan hårdeigen nekade, beropandes sig oppå Gud och sin oskyldighet, klagandes att hon är av sin matfader illa hamblad och blåslagen vorden, strax detta ryktet begynte uppkomma, jämväl nu vara stängd ifrån Herrans högvärdiga nattvard både här i församlingen så väl som upp 1 Burträsk, där hon nu vistas, framläggandes de bevis hon .utav sine förrige matfäder om sitt ärlige förhållande bekommit hade.
Nils Persson tillstod sig slagit henne något, efter det gick honom svårligen till hjärtat, att hans barn skulle utav henne förde bliva, och hon därovanoppå skall givit honom skamlige ord, när han henne därom tilltalte, säjandes hennes moder också för trolldom varit beryktad, jämväl oppå sitt yttersta sig bekänt, klagandes att hans barn berätta sig bliva esomoftast om ljusa dagen förde, varöver han med sin hustru mången tår utgjutit haver, önskandes att Gud och höga överheten ville häroppå en goddskap göra.
7) Olof Jonssons i Kräkånger 3 barn, Henrik om 7 år och 2 yng-re, säjes bliva förde utav Olof Larssons syster ibidem Brita, en gam-mal piga som går med krycka, och att hon skall föra 8 barn, vilka veta berätta henne ändå föra 4 andre barn därtill, de där dock till de 8 barnens berättelse neka och säja sig därav ej veta, utan denne färdemålen sades härflyta därav, att det ena barnet hade först be-gynt säja för det andra, till dess detta allt mer och mer tillväxte och utspriddes.
Erik Östenssons gosse Erik om 12 år sade dem - barnen - föras alla tillika mest var natt. Dock äre de understundom frie. Men den mat dem bjudes är elak, därföre han sade dem ej äta den utan bliva illa slagne, så att de om morgnarne äro mycket ömma. Och då de ofta bliva om detta tillfrågade,39 sade han dem se trollkäringarne stå för sig om ljusa dagen, fast intet annat folk kan se dem, vilka hota barnen, att de ej skola säja vad 1 Blåkulla sker. Han sade ock, att när han är i kyrkan den natten slipper han. Trollkäringarne sade han pläga skava klockorna, vilket de sedan släppa uti en sjö, som är mitt på golvet i Blåkulla, säjandes därvid desse orden: Så mått
- id est (det är): lika mycket - som detta jag nu neder släpper,
kommer åter upp igen, så mått skall min själ komma i Guds rike. Gossen sade sig samma natt ridit på Nils Olofsson i Kräkånger som han själades och dödde.'0
Brita piga nekade härtill, säjandes sig vara oskyldig och att detta icke annat vore än ett svinimel för barnens ögon. Och då hon för-mantes bekänna sig, efter så många barn tyga på henne, svarade hon till herr landshövdingen och rätten: Skulle 1 vilja det att jag skall ljuga och bekänna på mig, det jag ej vet utav?
8) Fältväbeln Olof Anderssons dotter Annika i Hökmark säger sig föras av Per Smeds hustru Kirstin var natt. Dock sade hon strax därefter sig under tiden bliva fri. Hustru Kirstin nekade därtill, före-givandes flickan vara av sin moderbroder Per Andersson i Norrby till sådan bekännelse intalter, för det hon med sin man igenlöste någre ägor av honom. Men han såväl som flickan nekade däremot, och sade flickan hennes (Kirstins?) syssla i Blåkulla vara spinnande och vävande. Kyrkoherden föregav sig en gång förmant henne 1 prästegården, det hon skulle bekänna sig, där hon visste sig till så-dant skyldig vara. Och strax hon gick ifrån prästegården, störte (dog) en oxe för honom. Dock visste han icke sådant henne till-lägga, ej heller var nu någon som kunde annat än det ärligit och gott är om henne referera, undantagandes det flickan berättar.
9] Lars Nilssons 1 Vebomark 4 barn, äldsta flickan Karin om 13 år och 3 yngre, sade sig bliva förde utav Sissla i Bysjön, barnfödd i Bygdeå på Strand, ridandes stundom på kreaturen, stundom på de-ras egen fader. Dit de komma sade de vara vackert och se ut lika som de komma i prästegården. Stugorna äro målade, en gammal kvinna lärer dem läsa, den de icke känna. Läsningen går därpå ut, huru de skola förbanna Gud, himmel och jord och allt det som till är. Men när de skola nämna Jesu namn, håller Sissla för munnen på dem, så att de ej få tala eller nämna det. Sissla plägar söma van-tar (virka vantar med bennål) där 1 Blåkulla. Hon var nu ej här ständer utan sades hava sin hemvist 1 Bygdeå. Denne Karin berätta-des tillförene bekänt oppå en annan flicka, Johan Jonssons dotter Elsa i Gammelbyn. Men besagde flicka nekade med gråtande tårar sig veta det ringaste därutav. Detsamma gjorde ock hennes fadersys-ter Margeta Jonsdotter ibidem.
10) Gabriel Olofssons son Olof i Böle om 7 år sägs föras av hustru Karin ibidem varannan natt. Denne kunde fullan läsa Fader vår, dock visste han ej nämna Jesus Kristus, förrän han därom av rätten undervistes och därtill förmanter blev. Hustru Karin sade någon oenighet varit gossens fader och henne emellan, förrän hon vart änka, därutav hon mente detta först uppkommit, att ock denne gossen skulle, lika som han hört andre barn säja, berätta på henne génom föräldrarnas tillskyndan. Dock nekade fadren sig intalt sonen till sådan bekännelse.
11) Rasmus Anderssons gosse Anders i Fjälbyn på sitt 11 :te år säger sig föras av en piga, Karin Andersdotter där i byn, ridandes på hans broderhustru Malm. Pigan har smörjehornet, därutur hon tager smörjan, smör honom kringom bröstet, när han ligger i sängen, bär honom på sin häst, bemälte Malm, och så fara de åstad upp i vädret över kyrkan, där de vila medan käringarne skava klockorna, det de sedan kasta i sjön som ar pa garden, önskandes att lika som klockskavet ej kommer mera upp igen utur sjön, så måtte ej heller hon komma i Guds rike. Pigan tröskar i kornladan, kokar gröt och välling, det honom också givs äta. Dock bliver han aldrig desto mät-tare. Han sade ock där vara folk, som draga not efter fisk i sjön som är på gården, men känner dem intet.
12) Olof Larssons son Olof i Kräkånger och hans broder sade sig föras av den gamla, halta pigan Brita, om vilken i den 7 :de punkten förmäles, jämväl att de hava sett Lars Olofssons lilla gosse Hans också där, dock icke ofta, vilken de föregåvo pläga sitta på korumpan, när han färdas åstad med de andre, dem hon förer, men faller fördenskull icke av. Flere barn voro nu intet tillstädes.
13) Sist blev av tolvmännen samt allmogen nu berättat och kla-gat, likasom vid förrige rannsakningen, att anno 1675 uti påskahel-gen, sedan detta trolldomsryktet och satans förborgade gyckleri begynte genom barnens relationer först utspridas här 1 socknen, hade kyrkoherden vällärde herr Per Steccenius med kaplanen herr Olof Salinus stämt tolvmännen och sexmännerna uti sackerstigen (sakristian), varest är belevat (beslutat), att några utav barnen skulle ställas på både sidor om gången uti kyrkoförstugan och utvisa, vilka som voro trollkäringar eller icke, det jämväl sedermera tredjedag
påska, då gudstjänsten var ändad och folket skulle utgå, i så måtto efterkommet blev, att de barn som sade sig kunna se, vilka till Blå-kulla färdas pläga, stodo 1 kyrkoförstugan, och någre tolvmän voro av prästerna dem tillordnade, de där skulle höra och giva akt oppå vad besagde barn bekände. När nu folket kom där framgångandes, tillfrågades barnen, vilka då sade och pekade på åtskillige, säjandes:
Den är trollkäring, den är fri, den förer mig, den en annans barn, den ser jag också där, den haver ett vitt, den ett svart, den ett rött märke i pannan etc., vilkas namn sedan uti prästegården upptecknades och de av barnen i så måtto beryktade och namngivne personer ifrån Herrans högvärdige nattvard satte, varutöver mången klenmodig berättas sedermera vara råkad uti största svårmodighet och bekymmer, så att de ej vetat, vad de sig företaga skulle."
Vid samma tillfälle och rannsakningens slut framkom Kirstin piga 1 Kåsböle,'2 klagandes sig blivit av tolvmannen Erik Nilsson i Hök-mark skrämder och tillsagder att gå uti prästegården och bekänna sig vara trollkäring, eftersom hon var satter ifrån Herrans nattvard, så länge hon sig icke bekänt hade, däruppå hon fullan dit gått, dock icke någon annan bekännelse gjort, än det hon vore en stor syn-derska, men kyrkoherden änteligen velat, hon skulle bekänna sig vara trollkona, därtill hon nekat, görandes det jämväl ock nu. Kyrkoherden berättade henne självkravder och honom ovetande kom-mit till sig 1 prästegården, klagat och bekänt sig vara utav satan för-förder uti det trolldomsväsendet hennes syster tillförene hade tygat på henne, vilken bekännelse någre tolvmän åhörde, varemot pigan sig förklarade, att hennes mening icke varit det hon bekände sig för trollkäring utan att hon eljest är en stor synderska, den där igenom satans tillskyndan Gudi i margahanda måtto förtörnat hade, och detta gjort efter tolvmans pådrivande, på det hon åter måtte slippa till Herrans högvärdiga nattvard, alldeles nekandes sig varken någon trolldom bekänt fast mindre med sig veta, utan hennes förrige husbönder länsman och någre bönder, dem hon tjänt, gåvo alle hen-ne nu ett gott lovord om sitt stilla och ärliga förhållande, icke vetandes henne i någon måtto beskylla.

Vid rannsakningen i Lövånger 1676 var det enligt protokollet endast två av de förut dödsdömda, som var med, nämligen Filpus Malm och Knabb-Rådgerd. Vad hade det blivit av de andra fem? De kan inte ha blivit avrättade. Hovrättens resolution och förklaring hade ju inte kommit. Hade de dött eller låg de fjättrade vid sjuksängen, på grund av ålderdomssvaghet och sinnesrörelse? Pigan Sig-rid i Kåsböle var sjuk och frånvarande, redan när hon på hösten fick sin dom. Sissla Andersdotter nämnes aldrig i samband med äre-kränkningsmålet mot nämndemännen vid vintertinget 1676. Hon var förmodligen död redan då. Sigrid Larsdotter var tydligen både gammal och sjuklig. Säkerligen var de två med namnet Kirstin också ålderstigna.
Än Filpus Malm och Knabb-Rådgerd då? Hur gick det för dem? De hade ju damoklessvärdet hängande över sina huvuden? Skulle det falla? Svaret på frågan väntade man från Stockholm. Och det kom, om ock på annat sätt än man hade tänkt."